Historia

“/”Historier från Fladen

När min far köpte fastigheten på Fladenvägen 7 (F7) 1965 var flertalet tomter redan bebyggda. Jag var 12 år och hade tillbringat mina somrar som barn i Skåne mellan Torekov och Båstad. Första gången jag såg tomten sent hösten 1965 var min reaktion: ”Pappa har du köpt en bergknalle mitt i skogen, är du inte riktigt…” Till slut kunde jag konstatera när träden försvunnit och huset byggts uppe på ”bergknallen” att det saknades fog för de farhågor jag hade då.  

Min uppväxt som tonåring på somrarna i slutet av 60-talet och början av 70-talet var omväxlande och lärorik. Vi blev ett gäng ungdomar från området, bl.a. på F2, F6, F10 och Prästuddsvägen 50, sammanlagt fem killar och två tjejer. Här några korta berättelser ur minnesbanken från den tiden, utan att göra anspråk på fullständig riktighet.

BASTUBRANDEN

Plötsligt kändes rök lång väg när vi befann oss på midsommarängen. Vi rusade hemåt och då brann bastun som låg bakom bostadshuset på F5. Brandkår tillkallades från lokala brandstationen i Harg i huset bakom busshållplatsen mittemot bondens ladugård med korna. Släckningsarbetet försvårades av att slangarna, som drogs från Fladenviken, visade sig var fulla av hål, men till slut släcktes branden. Som väl var blåste vinden åt rätt håll, annars hade bostadshusen på F5, F7 och F3 m.fl. varit i riskzonen. Branden orsakades troligen av att taket på bastun, som ofta eldades till över 100 grader, hade tjärpapp som skydd.

STAVHOPP

En av killarna på F2 hade en bambustav, som flitigt prövades, först genom en ansatsbana bakom kvarnen, senare på midsommarängen som hade mer plan mark. Rekordhöjden 3 meter uppnåddes av äldsta killen på F2, själv fick jag nöja mig med 2,70, vilket gav en bronsplats. Det ska tilläggas att stavhoppsgropen saknade skydd av något slag. 

SIMNING

Vingarna prövades oavbrutet och en gren var fram och tillbaka till Långgrundet. Längre än man tror och följebåt var aldrig aktuell. Inte att rekommendera idag.

SIMHOPP

Det badades i stort sett dagligen vid Garpen, som vi kallade klippan längst ut vid båthamnen i Fladen, och en gren var simhopp genom dykning. Det bestämdes hopp i 10 olika avsatser, varav 1 var längst ner vid vattnet och 10 högst upp på klippan. Äldsta killen på F2 klarade 10, medan jag inte vågade högre än 9. Ingen av dessa avsatser är att rekommendera pga skaderiskerna.

BADMINTON

På F5 anlades en badmintonbana där det tävlades flitigt. Olika segrare och sköna bad efter varje omgång.

HÅLLA-SIG-VAKEN

Sommarloven var ju långa och vid något tillfälle, antagligen när vädret var sämre, bestämdes att vi skulle hålla oss vakna så länge som möjligt. Vi fördrev tiden genom att bl.a. spela kort på nätterna. Segrare blev som vanligt äldste på F2 som höll sig vaken i ca 54 timmar, en tjej på F10 blev tvåa och jag trea på ca 48 timmar.

FISKE

Det fiskades ofta, mest strömming, gädda och abborre, men även en stor mängd ål, som togs på långrev och ryssjor. Bra ålfiske fanns med långrev från Garpen bort mot den stora stenen, som vi kallade Limpan, och i sundet mellan Knuuttilas och Plumpön. Ryssjor lades bl.a. vid Limpan. Eftersom det blev mycket fisk byggdes sumpar för både ål och gädda. Sumparna sänktes ner vid Fladenbryggan. Tyvärr överlevde gäddorna inte så länge. Djurskyddsföreningar hade säkert haft synpunkter på det. Däremot klarade sig ålarna bra.

GÄDDREKORD

Togs av förälder på F3 längst in i Fladenviken. Bland all vass låg den och kippade efter andan så det var bara att plocka upp den för hand. Den vägde 13 kg och trofén, dvs. gäddhuvudet, spikades upp på ett träd på tomten. Det hängde sedan där ett flertal somrar.

Annars var Fladenviken populär bland gäddor. Rekordet är 13 gäddor på en och samma dag. De togs genom att skrämma in dem i nät. Inte en helt normal fångstmetod det heller. Detta visar också att det kan löna sig att rensa bland vassen, vilket skett nu under senare år och förhoppningsvis underlättar gäddornas fortbestånd.

DIMMAN

Det fiskades även en del gös, sik, rödspätta och torsk. Framförallt torsk fanns en hel del under en kortare period, bl.a. utanför Rödkobben ute på öppet vatten.

Vid ett tillfälle utanför Rödkobben när vi pilkade torsk kom plötsligt en tjock dimma. Vi hann inte reagera och när vi dragit upp ankaret var det inte mer än enstaka meters sikt. Problemet var förstås att vi inte hade en susning om vilket håll Svea rikes fastland låg, oddsen var lika stora att vi skulle sikta på vårt östra grannland, vilket inte hade varit så lyckat. På känn styrde vi åt ett håll och mot alla rimliga odds blev det rätt. Efter det fick vi en kompass i båten av rådig förälder.

UBÅTSFROSSA

Vid ett annat tillfälle i samma område fastnade vi med ankaret, som till slut blev omöjlig att få upp. Vi tyckte också att båten rörde sig konstigt under försöken att få upp ankaret. Detta kan vara en efterhandskonstruktion eller så sviker minnet. Vi beslöt oss för att lägga en plastdunk för att försöka få upp ankaret senare. Dagen därpå kunde vi inte finna dunken och spekulationerna om att vi fastnat i en ubåt tog fart. Detta tilldrog sig ett par år innan ubåtsjakterna i skärgården bl.a. i Hårsfjärden. (En annan förklaring kan vara att korken på plastdunken inte var tillräckligt åtskruvad och därför tog in vatten och sjönk.)

AFFÄRSVERKSAMHET

När våra mödrar inte orkade ta hand om all fisk vi släpade hem såldes fisk, främst ål och gädda, till affären upp i Harg. Om det var Sunes Livs eller någon annan av de olika innehavarna, som ständigt byttes, minns jag inte, men klart är att det inte skulle accepteras idag. Ålen röktes gemensamt av ägarna av F1 och F3, som tillsammans byggt en s.k. flatrök. Som betalning fick de behålla en eller annan ål. Även på F7 byggdes en rök, men det tog alldeles för lång tid att röka ålen för otåliga ungdomar.

ANDRA NÖJEN

På helgerna drog vi iväg med båt till olika öar för att få vara ifred. Det tältades och dracks (mellan)öl. Ibland besöktes andra ungdomar på ön, bl.a. i en stor lada som låg vid Sandviken (numera Håknäs badplats). Tyvärr uppskattades vår närvaro inte av alla och vid ett tillfälle hälldes vatten i bensintanken, vilket gjorde att motorn skar på hemväg. Orsaken till osämjan var troligen konkurrens om öns tjejer. Det ska tilläggas att motorn lagades av ägaren till F2 efter att han plockat sönder motorn i dess beståndsdelar.

KONFIRMATION

Jag och två killar på F2 och F6 gick under en sommar på konfirmations-undervisning vid öns kyrka. Undervisningen bedrevs dagtid under ledning av prästen. Den gick enligt studieplan, men vid ett tillfälle en tisdag förmiddag under en paus gick ett par av oss upp i klocktornet och av misstag – förstås – råkade vi sätta igång kyrkklockorna. Problemet var att vi inte lyckades stänga av dem utan istället rusade vi iväg. Efter bannor av prästen tillkallades vaktmästare som stängde av klockorna. Annars var undervisningen trevliga stunder där vi bekantade oss med traktens ungdomar, mest tjejerna. Trots nämnda incident blev ingen av oss underkända.

KVARNEN

Hämtades från Åland av exploatören av området. Avsikten var att ha ett sjömärke som gjorde det lättare att hitta hem. Det fungerade många år, men numera är den nyttan begränsad pga all växtlighet.

MIDSOMMARÄNGEN

Lämnades oexploaterad för att samfälligheten skulle ha midsommarfirande och andra festligheter. Sedan dess har också midsommar firats i stort sett oavbrutet. I början hölls även en grisfest, populärt på 60-talet, och grisen helstektes över öppen eld. På morgonen efter upptäckte modern på F7, som inte deltog på festen, att filén lämnats kvar. Hon skar ut den och familjen fick en god middag. På midsommarfesterna var det, förutom de tävlingar som fortfarande hålls, även dragkamp mellan byarna. Fladenbyn vann oftast tack vare tunga ankare från F1 och F2. Kamperna upphörde efter några år, troligen pga skaderiskerna.

KNUUTTILA

I början av 1900-talet var fastigheten mittemot Plumpön en jordbruksfastighet. Lite oklart vad som odlades och var täkterna i så fall var belägna, området runt bostadshuset är idag väldigt litet. I början 1970-talet besökte jag huset och sonen till jordbruksfamiljen var då ca 75 år. Han berättade att som ung arbetade han i Stockholm, men att han hjälpte föräldrarna med jordbruket, antar att det främst var vår- och höstbruket, men även en del under sommaren. Han cyklade (!) efter arbetet på lördagarna (!) och cyklade samma väg tillbaka på söndagen. Det var säkert inte så mycket hjälp med tanke på den begränsade tiden, men enligt honom behövdes den. 

ENGGRÖN

Enggrön kom efter andra världskriget från Baltikum och bosatte sig i Norrviken. Hans hus ligger till vänster när man svänger uppför den lilla backen och in på Prästuddsvägen. Då var huset målat i grönt (!), nu är det uppfräschat i en grå kulör. Han yrkesfiskade strömming. När han landat fisken kunde vi trava in i köket och köpa, ofta till en krona kilot, om fångsten inte var så stor till 1,50. Det var billigt redan då, ungefär samma pris som en liter mjölk. Enggrön blev kvar på ön och hans gravsten finns på kyrkogården.

VÄTÖ
Mina tidigaste minnen av Vätö 1964 till cirka 1978.

Den svarta Amazonen svängde in på en grusväg och det skumpade till. Jag och syrran vaknade och undrade vad det var frågan om.
Resan från stan hade tagit evigheter men nu verkar vi snart vara framme. Pappa är på väldigt gott humör och utbrister.
”Nu skall ni få se vad vi har köpt”, säger han medan han pompöst blåser pipröken så mustaschen fladdrar. Mamma viftar bort röken och ler.

Vi svänger in på en väg som heter Fladenvägen. Vi kör på en knappt farbar väg med timmerstockar blandat med sten och grus. Det guppar så tänderna skallrar.
När vi kommer fram till Fladenvägen 3 så är tomten nästan under vatten. Vi slår upp ett litet tält, knappt större än ett indiantält med tre pinnar. Där bor vi över de kommande helgerna. Pappa sätter igång och dränerar bort det värsta vattnet med hjälp av en spade. Mamma står och diskar på gräsmattan. Syrran och jag bekantar oss med den nya miljön. Detta utspelade sig i början av 1960 talet. Garf som köpt och styckat området hade börjat sälja av tomter.

Farsan, Morsan, Syrran och jag lärde snabbt känna grannarna. Det berodde till stor del på att alla tomtägare var i ungefär samma situation. Det skulle byggas för framtiden. Vi trivdes direkt.
Att köpa tomt på Vätö är den bästa affär som våra föräldrar gjort, men vår farfar skrek högt till farsan.
”Fattar du inte att du blivit lurad, klantskalle”. Tomten kostade fem tusen kronor.

Efter några månader byggde farsan ett tio kvadrats hus. Några år senare byggde han det större huset med hjälp av goda grannar. På den tiden hjälptes man åt att bygga. Om inte minnet sviker så betalades det femton tusen kronor för det stora husets material.
Åren som följer jobbar min farsa (Ove) oavbrutet med att fixa tomt och hus. Morsan (Ulla Britt) skötte rabatter, hushållet och att hålla reda på oss barn.

I det tidiga 60-talet fanns inga bodar, bryggor, telefonkiosk, brevlådor eller Midsommarstång i området. Däremot hade Garf satt upp en kvarn på Fladenvägen som kommer ifrån Åland.
Med tiden byggdes sjöbodar, bryggor och pumphus för sommarvatten mm. Allt detta fixade de glada nybyggarna tillsammans.

En man vid namn Allan Algotsson ordnade så att vi fick stadgar, byar och byamän. Föreningen köpte grönområdet på ca. 44 hektar av Garf.
Hans och Margareta Nilsson gav Solstigen dess namn.
Uppskattningsvis är det idag ca 30 st av alla tomter som ägs av barn till föräldrar som köpte på 60 och 70 talet. En anmärkningsvärd hög andel, alltså 30/89 = 34%
En hel del av dessa tillhör mina kompisar idag och vi träffades reda på 60 och 70 talet.
Man ordnade såklart en missommar stång på midsommarängen och utlyste firande varje midsommar. Föreningen hade tio års jubileum och spädgris skulle grillas över öppen eld i sanden där tennisbanan ligger idag. Männen som vevade grisen intog en del rusdrycker. Det dukades långbord och när det var dax att äta var dessa män knappt kapabla att delta i festligheterna.
Party ordnades nere vid Fladenviken på stigen där bryggorna ligger idag.
Här dukades det upp bord till alla på Fladenvägen, snaps visorna haglade, någon sjöng och dansade på den första bryggan som byggdes.
 
”Jag skall köpa mig en Tyrolerhatt, bara därför att	”
sedan föll karln i sjön och vi alla fick ett gott skratt. Är det detta som är gemenskap? Jepp, det var det.

Syrran och jag står vid fönstret i det lilla tio kvadrats huset och ser grannens bastu i sprakande låga. Den frivilliga brandkåren på Vätö drar slangar över våran tomt. Slangarna var inte av bästa kvalité´, de läckte ordentligt och sjösatte våran tomt.
Det kom nyfiket folk ifrån alla håll. De går in på grannens tomt, går in i deras huset, sätter sig i deras soffa och titta på när bastun brinner upp. Makalöst fräckt.

En båt lägger till. Någon står i fören och skall ta emot. Båten slår i bryggan och personen kliver med snabba steg upp på bryggan för att sedan i farten ramla i vattnet på andra sidan.

Bäcken på kvarnängen porlade i vårsolens skenbara hetta, fåglar kvittrade flitigt, byggde bon och försökte äta sig mätta.
Längre ned i den strida strömmen hörs sång och plask.
Jag och min kompis kikar försiktigt mellan de täta granarna med stora ögon.
Med upprullade byxor sitter en hel familj och fot badar i bäckens kalla vatten och sjunger högt något om den underbara våren. Så fantastiskt trevligt, men lite udda tyckte vi.

Samma familj. På Lördagar, (man jobbade halva Lördagar på den tiden) svänger en bil in på parkeringen. Förste man har med sig sängkläder, andre man har med sig en stor tjock TV, en tredje man har med sig en back öl. På Söndagarna lastades allt tillbaka i bilen (förutom ölen) för att nyttjas i stan. Allt upprepades varje helg.

Min kompis brukade bada i bäcken flera gånger om dagen.
”Inte en gång till”, sa hans mamma. Tio minuter senare är han nere och badar igen.
Vi barn/ungdomar ”hängde” mycket vid anslagstavlan vid Fladenvägen. Där kunde man leta pengar under plankorna i den telefon kiosk som stod där. Man kunde även lägga små grodor i brevlådorna, fräsa upp vägen med våra cyklar och mopeder, spotta snus eller köpa mellanöl när bryggarbilen kom förbi på lördagar.

Vi cyklade ofta upp till Konsum i byn. Konsum hade en butik i nedre planet. På övre planet låg ett litet bibliotek. Det luktade unket i i dessa lokaler.
Vi köpte chokladglas i halvliters förpackningar och åt så att magen stod i fyra hörn. (var det något fel på glassen?)
Senare öppnade man en godis kiosk i samma hus. Idag är huset hyreslägenheter.

Söndag eftermiddag. Verkade som att hela Vätö laddade för att komma med färjan, det var bilrally ned mot kyrkan. Många gånger var det kö hela vägen upp till där vägen är idag.
Kaptenen på färjan, en stor man med vildvuxet skägg skrek åt bilisterna på färjan när de inte gjorde som han sa. Han hade respekt (eller så var han bara elak), ingen ville bli utskälld.
På denna tid ställde kommunen ut pappers tunnor med lock vid varje fastighet för att användas att lämna latrin i och som kommunen senare hämtade.
En granne skulle tömma latrintunnan mitt i vintern. Han halkade och fick hela tunnan över sig. Hur kul vad det?
På denna tid var det ingen som hade eget vatten utan man fick hämta vatten från ett antal hand pumpar som fanns på området. Senare anordnades sommarvatten anläggningar i området. Vissa finns fortfarande kvar.

En tidig sommarmorgon i det svaga månljuset susar tre båtar fram inomskärs vid Spillersboda.
 
I båtarna sitter färdig druckna ungdomar på väg hem från ett redigt röj och dans. Den första båten (som jag sitter i) går på grund. ”BAMM”...
Vi stannar och vinkar till de andra för att varna. De vinkar glatt tillbaka och går på samma grynna. Den tredje båten får dra de andra två båtarna sakta till Fladen och Strandboda. Detta tog evigheter.

Vi fiskade också. En oskyldig eftermiddag pimplade några käcka grabbar torsk utanför Gisslingö. Efter besvikelsen att inte få en enda fisk tröttnar grabbarna och skall dra upp ankaret.
”Åhej”, inget händer. Två man drar i ankarlinan, inget händer, fyra man drar i ankarlinan. Fungerade inte heller. Båtmotorn används att köra loss ankaret. Efter mycket besvär lossnar det och ankaret dras sakta upp. Tungt.
Tillslut kommer ankaret till ytan. Över ankaret ligger en tjock kabel. ”Upps”!
Kabeln släpps i havet igen och båten med något skräckslagna fiskare försvinner bort i horisonten.

Visst fanns det mer fisk förr. Att pimpla torsk var alltid spännande. Hamnade man rätt så kunde man dra upp många på några timmar. Även strömming fanns det gott om på utsidan av Långgrundet.
Farsan, Fred och Stig brukade ofta lägga nät, både i havssvalget och på närmare håll. Frysarna var fulla med torsk. Vi barn längtade efter annan mat.
Ljustra får man inte men detta försöktes längst in i Fladenviken . Med Ljuster och ficklampa stod vi i båten, det var inte mer än en halvmeter djupt. Gäddorna stod i vasskanten och såg enkla att ta livet av. Men detta lyckades aldrig. Brytningsvinkeln för ljus i vatten spelade ett spratt så man missbedömde hela tiden samt att dessa stora skräckinjagande fiskar är väldigt snabba.

Enda gången jag sett min morfar ”på lyset” var när ett gäng gubbar kom tillbaka från Långgrundet efter att ha spisat surströmming. Enda gången jag sett min farmor gråta var när farfar tittade alldeles för djupt i flaskan hos grannen och behagade inte komma hem förrän på morgonkvisten.

Bada måste man ju. Strandboda badet har en fantastisk sandstrand. Viss del av sanden är dit fraktad enligt uppgift.
I Fladenviken består botten av sand blandat med dy samt en hel del Blå lera.
Vi badade nästan uteslutande i Fladenviken när vi var små. Populärt var att smeta in hela kroppen med blå lera och låta den torka i solen. Denna behandling är fortfarande aktuell i dag.
Vi kunde också bada på sandstranden tvärs över fjärden på Björkö. En gång paddlade vi gummimadrass utan följebåt från sandstranden till Strandboda. Inte att rekommendera.

Två grabbar fraktar en defekt och ograverad gravsten från stenhuggeriet i Karlsängen efter en moped genom skogen. Inskriptionen ”Detta är ett skämt” ristas på bästa Vikinga vis in på stenen. Bokstäverna förgylls med guldfärg.
Stenen placeras i skogen nästan osynlig vid dysjön (inre Fladen). Två veckor senare är den försvunnen. Vart denna sten tog vägen vet vi inte. Tips emottages gärna.
Nu är dessa historier mellan 1964 till cirka 1978. Det som hände från 1979 till idag kan man skriva en hel bok om men det tar vi en annan gång.
Jo, förresten en liten anekdot.
1980 fanns det ett väldigt populärt rock/punk band i området som kånkade förstärkare, trummor, gitarrer och öl flak från hus till hus beroende på var det var föräldrafritt. ”True Confession” vart inte långlivade men roligt var det.

/T Garnell